50+ i Bangkok: Mae Hong Son

I 4 dagar har vi varit ute och levt äventyrsliv i omgivningarna runt Mae Hong Son.
Vi hyrde MC och gav oss ut på landsbygden. Vi ville se ett vattenfall och en fish cave, sen hade vi inte bestämt så mycket mer. Men det löste sig....för rätt som det var stod en bjässe till karl iklädd endast militärshorts och stoppade mig, han ville ha lift!! Han, en amerikanare, som levt i dessa trakter i över 20 år hade mycket spännande att berätta. Själv var noga med att inte hamna på några foton och ville inte heller använda sitt namn. Vi puttrade i alla fall iväg på MCn han körde och jag där bak vägen var så otroligt brant så det var lägst växeln som gällde. Efter någon kilometer så liftade han vidare med en lastbil som var på väg i samma riktning. Det var inte sista gången vi såg honom, han dök upp lite här och där och verkade känna alla

Amerikanaren tyckte absolut att vi skulle fortsätta ända fram till Mae Aw en liten by på en bergstopp på gränsen till Burma. Här lever en kinesisk Kuomintang-bosättning en av de sista i Thailand. Mae Aw eller Ban Rak Thai som byn heter på thailänska betyder Thai-Loving Village. Enligt vår amerikanska källa så är detta platsen där STORA mängder opium kommer över till Thailand och också här STORA mängder vapen går in i Burma.

Vi valde att dricka öl, men direkt kom små skålar med te för provsmakning in. På sluttningarna runt om odlas mycket te, som säljs i små shoppar längs gatan. Vi (jag) testade också på deras fruktviner men de påminde mer om kinesisk sprit...blää

Har ingen aning om vad detta betyder men troligen namnet på resturangen

Vår resa gick inte bara över höga berg utan också genom härliga risfält

Vacker vill bli vackrare

Tyvärr kom vi lite sent till detta mudd-spa så det blev ingen lerinpackning för min del, fast det hade behövts.... däremot ett dopp i poolen med mineraler från heta källor vilket inte var så dumt det heller. Det thailänska bad modet är fantastiskt.... inga valkar som väller över!!

måste bara rekomedera vårt lilla guesthouse....Friend House, enkelt men rent och trevlig personal och sköna madrasser. Rummet kostade 150 baht ca 30 kr för 3 pers!!!!

Vi fick inte nog av detta fenomenala fortskaffningsmedel...så dag 2 fortsatte vi på samma sätt. Nu med en Karen-by som mål. Stefan och Hugo på en mc och jag på en egen med hopp om att hitta ännu en liftare ;)

Denna Karen-longneck-village ligger också på gränsen mot Burma. Först var vi tveksamma till att åka hit för vi tycker det är en turistattraktion....och det är det. Men det är också det enda sätt denna flyktinggrupp har möjlighet att få en liten inkomst. Dessa 2 systrar är 14 och 11 år och fick sina första ringar när de var 5 år. För oss känns det hemskt att detta faktiskt pågår fortfarande men jag tror ändå att dessa flickors framtid är lite bättre än vad som drabbar de flickor som säljs till prostition.

I byn bor 92 personer... blandade åldrar. Av de äldre kvinnorna bar alla halsringar och en del även knäringar. Bland flickorna bar kanske hälften ringar vanligast var att en döttrarna i familjerna fick halsringar och de andra inte.

Denna kvinna är 42 år hon väver scavsar som vi bla köpte en hel del av.

Fantastiska färger...det tar ca 1 dag att väva en schal. som sen förhoppningsvis en turist kommer dit och köper för 30 kronor...ingen hög timpenning precis.

Hugo i ett av klassrummen på skolan i byn. Han trodde svarta tavlan var något som bara fanns på Victorian time vilket de nu läser om i hans klass. Denna skola gjorde ett djupt intryck på honom, en del av skolsalarna har bara trampat jordgolv. I skolan går 26 barn i alla åldrar, de har 6 lärare som också är bybor. Vi imponerades av att många i byn pratade väldigt bra engelska utan att det fanns några utlänska lärare där. Skolan sponsras genom en fransk organisation A.I.M.E.