Med risk för att tjatig....så har vi återigen tillbringat helgen i Lamlukka. Denna gång tillsammans med vänner från Japan. Som vanligt har det varit en väldigt slö och slapp helg för mig....har mest suttit i skuggan och läst(the Help/ Nicewill ,på svenska....vet inte när jag senast läste en så bra bok). De andra däremot har inte slöat utan kämpat på hela helgen för att hålla sig kvar på brädorna....och lyckats riktigt bra.
Hugo, den orädde....har hela sommaren pratat om att han vill hoppa från ett 10-hopptorn. Det har inte blivit av så 3 m är den högsta höjd han hoppat ifrån...fram tills idag....klockan 7 i morse frågade mig om han fick hoppa från kabelbanans torn 12 m upp!!
Hugo, den orädde....har hela sommaren pratat om att han vill hoppa från ett 10-hopptorn. Det har inte blivit av så 3 m är den högsta höjd han hoppat ifrån...fram tills idag....klockan 7 i morse frågade mig om han fick hoppa från kabelbanans torn 12 m upp!!
Bara ett 50-tal meter från wakeboardsjön byggs en ny hotelldel....arbetarna där jobbar oavsett om det är helg eller inte. De flesta av dem kommer från gränstrakterna mot Kambodja. Både män och kvinnor jobbar med ungefär samma jobb...bär cement och tunga balkar.
Igår kväll när jag stod ute på balkongen och tittade ut över sjön och hotelbygget strax intill, såg jag en syn som sedan dess suttit kvar i huvudet på mig....en pappa och mamma var sist kvar på bygget på 2a våningen pappan bar ett barn över axeln, klättrade ner från en skraltig stege som mamman höll i så gott det gick....jag stod på balkongen och hölla andan.
I morse när jag återigen stod på balkongen och höll andan och tittade på Hugos hopp....kom denna familj igen, samma procedur...pappan klättrade upp med flickan som jag då såg var handikappad. Hon får troligen ligga där mitt i byggarbetsplatsen medan föräldrarna jobbar och sliter för en ursel lön. I bästa fall kan de kanske också inkassera 500 baht i månaden i handikappstöd....men då måste flickan vara registrerad som handikappad vilket inte är vanligt bland fattiga familjer.
Jag har funderat en hel del på vad jag skulle kunna göra....prata med ägaren om att han skulle kunna underlätta för dem....då kanske han skickar hem dem istället. Just nu tänker jag inte längre än till att ta med en filt för henne att ligga på eller kanske en sulky så hon kan få sitta upp en stund.
Stegen som knappast är värd namnet namnet....
Ja det är verkligen kontrasternas värld! Förstår ditt dilemma i det att så gärna vilja göra något, fast om man gör det kan det bli så himla fel...
SvaraRaderaTror att du kommer på något, som blir bra och rätt. De här föräldrarna gör, tror jag, sitt allra bästa för att få inkomst.. och för att inte lämna flickan! Varken vid födseln eller nu!!
SvaraRaderaDet tror jag också de gör Doris....kan se samma kärleksfulla kontakt mellan dem och dottern som jag ser mellan Wasana och Fon och det känns ändå bra.
SvaraRaderaMarina....ja det kanske helt enkelt är så att det inte finns så mycket jag kan göra....mer än att kanske sticka till dom en slant. Fast då kan de ju kanske börja tänka att de kan tjäna pengar genom att visa upp sin dotter....många tankar som snurrar.
Annika
Jag förstår ditt dilemma. Det värsta är när man känner sig alldeles hjälplös och helst skulle vilja ta med sig varenda unge hem./Gudrun
SvaraRaderaJa - vad gör man? Inte lätt att komma på något som skulle funka. Fast en sulky tycker jag låter som en bra idé. Kram Marie-Anne
SvaraRaderaGillar sulky idén! Kram!!
SvaraRaderahej!
SvaraRaderamodig son du har!! och duktig!!
Hoppas du kan fnula ut ett sätt att hjälpa flickan och hennes familj..dax för sponsring ?! jag är med!!!Ny stege innan någon olycka händer!!
det finns ju kärror på det där varuhuset vi handlade till Fon som inte var så dyra..
kram kram