Kärt återseende....

Jag har inte känt mig redo för några längre promenader efter att jag tog bort gipset på foten, men idag kändes det ok.
Först blev det ett besök hos Sunvieng och hans mor...oj så glada de blev, trodde väl att jag fösvunnit för alltid....och med det de ekonomiska bidrag de får från sponsorer och galgprojektet varje månad. Båda var pratsugna till max....och så pigg har jag inte sett tanten på flera år.

Sunvieng är uttråkad....enda sysselsättningen förutom att ta hand om mamman är att samla flaskor och sen sälja dom vidare till återvinningen...på det tjänar han några 10 or i veckan. Han vill gärna lära sig att göra galgar...så jag har lovat att Moew eller någon av tjejerna ska lära upp honom...det skulle ge ett bra tillskott i kassan.

Det är 4 månader sedan vi sågs....sa Wasanna när jag kom dit, och det stämmer kanske för de sista gångerna jag var där innan sommaren så var hon inte hemma. Wasanna mådde bra men det gör inte Fon, hon har feber och såg så liten och klen ut....hon sov hela tiden som jag var där. Sängen som de fått används inte så mycket för när Fon är sjuk så mår hon bäst när hon ligger på golvet enligt Wasanna. Sedan en tid tillbaka behöver Fon hjälp med andningen på nätterna så hon behöver syrgas. Från sjukhuset har de fått en stor gastub som man inte flyttar med sig så lätt....så nu har Wasanna investerat i en mindre modell som de kan ta med om de ska iväg. Mycket stolt berättade hon att hon sparat lite varje månad av de sponsorpengar hon får från Marie och på så sätt fått ihop de 2000 baht som den kostade....

Lika stolt var Wasanna när hon förärade mig denna lilla servett-ask-klädsel.....virkad av henne själv!!

Hon är för gullig....tänk så många timmar hon lagt ner på den presenten

Passade ju förträffligt nu när Lukas med matte farit till Sverige....