Nästan som systrar....

är smålänska Marie och Wasana, de har känt till varandra i många år nu, och detta var andra gången de möttes live. Marie el Mali...som alla thailändare uttalar namnet, har sponsrat wasana och Fon ända sedan jag första gången berättade om Fon och hennes handikapp. Här kan ni läsa om tidigare möten.

Wasana hade väntat länge på att vi skulle dyka upp...och det gick inte att ta miste på att det var glädjetårar som rann utför kinderna när hon äntligen fick krama sin Mali igen.
Jag hade berättat att Marie hade med sig båda en stor del av sin familj och Wasana ville absolut att vi skulle komma hem till henne hela gänget. Amanda, som har ungefär samma handikapp som Fon och är lika gammal, fick inte vara med denna gången heller. Thailand är inte speciellt handikappvänligt varken för de som bor här eller för turister. Men Marie hade med sig foton så Wasana och Fon fick ändå se henne.



Bilderna:
Wasana är överlycklig när "sverigesyrran" dök upp.
Hela gänget samtalar ute på trappan....som vanligt när det är besök på gång så visar Fon att hon vill komma upp och umgås.
Marie....denna lilla familjens skyddsängel, jag tror att Fon också vet det.
Lian(Maries barnbarn) hade många frågor när vi knallade fram genom de trånga gränderna....på ett ställe stannade vi och pratade med en en grupp barn i hans ålder....olika världar vi lever i.

Innan vi lämnade Wasana....hade Marie med sig en penga-gåva från sin mor Gun-Britt och hennes väninnor i syjuntan hade skickat med....Marie bad henne att använda åtminstone en liten del till sig själv...kanske en skön massage för sin ömma rygg :) Läs Maries inlägg på kommetarer här nedanför:::

Ploys familj

jag har känt Ploy i många år
långt innan hon blev mamma till Hok....däremot hade jag aldrig träffat Ploys egna mamma förrän igår. Ploys mamma har suttit i fängelse i över 5 år....när hon blev frisläppt för ca 6 månader sedan så var Ploy ordentligt orolig för vad som skulle hända....skulle mamman återgå till sin kriminella bana(drogförsäljning) eller vad skulle hända??
Ploy frågade om mamman också kunde få börja göra Häng På galgar .....tills hon fick ett annat jobb. Självklart ville vi ge henne den chansen.

 

Igår träffades vi alltså....3 generationer Ploy, mamman och Hok som hunnit bli 7 år och går i skolan....en väldigt blyg men väluppfostrad liten kille som säkert är glad över att ha fått en mormor....

 

Så fick jag glädjen att träffa den lille killen som Ploy nu har förslagit att vi ska hjälpa. (istället för sin egen son, eftersom han har flera peroner som nu drar pengar till hans försörjning). Denna underbara lille kille fick aldrig lära känna sin biologiska mamma eftersom hon är sjuk och kan inte ta hand om honom. Istället kommer han att växa upp hos Ploys kusins familj där det finns både mamma, pappa och 2 äldre bröder som kommer att göra allt för att han ska få en bra uppväxt. Eventuellt kommer denna kvinnan också att börja göra galgar.....så vem vet snart behöver de nog inte det ekonomiska bidraget heller :)

 

 

 Om jag hade frågat Ploy om hon vet var jag tog denna bilden....så skulle hon troligen inte ha en aning om det....för hon och de andra som bor i slummen är så vana vid att se sophögar lite överrallt....så att detta bara är 5 m från den plats där de andra fotona är tagna....var det nog ingen annan än jag som lade märke till....inte ens den döda hunden som hamnat i soporna!!

 

St Baldricks Day....

När Hugo för några veckor sedan kom hem och berättade att han skulle raka av sig håret....för att stödja en kampanj för forskning på barncancer.....så tog jag inte speciellt allvarligt på det. Jag tvivlade inte på att han skulle se till att samla in en massa pengar....men att han skulle RAKA av sig ALLT HÅR det kändes inte särskilt övertygande....vi som nästan har fått ta till våld när vi tycker det är dax för en hårklippning!!

Men varken Hugo eller de andra som bestämt sig för att bli skalliga, drog sig ur. Så vid lunchtid idag var det dax för en stor rakningsceremoni ute på skolgården....

Hugo var en av de första som blev skalliga denna dag.....sen ramlade den ena kalufsen efter den andra ner på den lilla scen där ceremonin ägde rum.....

Både elever, lärare och annan skolpersonal är med och stödjer  projektet St Baldrick's  på NIST (New International School  Bangkok)....målet var att samla in minst 100.000 baht, en summa som jag tror man fick in med råge. Hugo hade generösa sponsorer och fick in nästan 30.000 själv!!

nu är det gjort....men det växer snart ut igen!!

 Det var övervägande killar som blev rakade men några modiga tjejer valde också att låta håret falla.....

Många av Hugos kompisar valde att också raka sig.....skönt att inte vara ensam tror jag.
Självklart är det omöjligt för dessa grabbar att sätta sig in i hur det verkligen är att drabbas av cancer...men jag tror de lärt sig väldigt mycket om cancer som drabbar barn....och framför allt att det är viktigt att alla kan vara med och "drar vårt strå till stacken" när det gäller att komma vidare i gåtan om cancer.

den enda kvinnlig läraren väntar på sin tur....

St Baldrick's  ide'n, att friska kan raka av sig håret för att stödja forskningen om barncancer, kommer från en pappa vars 5 åring drabbats av cancer(tror jag)....när pojkes hår trillade av så rakade pappan och storebrodern också sina huvuden för att sympati stödja.

Jag vet inte hur många gånger jag idag har tänkt.....jag är så glad och tacksamt att mina barn och barnbarn är friska.....