morgonrunda

Medan resten av familjen fortfarande sov, smög jag ut på en tidig morgonpromenad. Tidiga söndagsmornar är nästan enda gången man kan promenera på de annars så trånga soierna. På vardagarna spelar det ingen roll hur tidigt man är ute, då är trafiken helt hopplös.



Jag gick bort till Thong Lor för att vara med när munkarna gör sina välsignelser och tar emot gåvor från thailändarna. Oavsett veckodag så kommer munkarna dit några tidiga morgon timmar. De flesta personer handlar mat och andra gåvor utmed gatan men en del kommer med en egenkomponerad mat och gåvokorg. Många lämnar också kuvert med penninggåvor

Redan klockan 05 börjar försäljningen... Varje liten korg innehåller en påse ris, mat och efterrätt plus en lotosblomma och några rökelser.

Jag pratade lite men en ung flicka, (14 år)

hon är där varje morgon och hjälper sin mor, innan hon går till skolan, det har

hon "alltid" gjort.

Färdiga hinkar med saronger och annat som munkarna tros behöva säljs också.

En trevlig man som var såååå imponerad av att jag pratade thai!!!!och som ni vet, smicker är ju säljarens bästa knep.....så självklart fick han mig att befria 2 små fåglar från sin bur samtidigt som jag fick göra min önskning.....och i morgon kommer han dit med samma fåglar igen och någon annan betalar en 20:ga och gör sin önskning.

Munkarna skålar blir snabbt fulla med gåvor. De flesta munkar har med sig bärare,

det kan vara unga pojkar som går i lära på templet. Men också män som bestämt sig för att börja leva mer efter de buddistiska reglerna och nu vill förbättra sin karma inför sitt nästa liv. Där ingår det att göra goda gärningar.

Onsdag den 23 feb

Cilla och jag åkte till slummen tidigt i morse, för det var mycket som skulle hinnas med....

..... till tryckeriet för att trycka upp en engelsk version av etiketten till galgarna. Jag är väldigt nöjd med det stället enda negativa är att man får vänta 2 dagar....

....träffa Anji på Helping Hands och försökte reda ut turerna runt Foom och hans familj. Snart är året som vi har lovat att sponsra hans specialskola till ända. Nu behöver vi diskutera hur vi går vidare....Helping Hands har tagit över transporten till och från skolan så det är en kostnad mindre. Jag ska träffa föreståndaren och Fooms mamma inom närmaste dagarna, för att prata om planerna för framtiden.

På BCM hade jag stämt träff med Kicki och Henrik och deras besökare. Huvud attraktionen var förstås deras lilla Emmie som var på sitt allra charmigaste humör. Och Hegge fick direkt frågan om han inte skulle komma dit och baka på torsdagarna som han gjorde förr när vi hade stickcafe. Bobbo fick som vanligt sätta igång och laga dörrar......precis som jag gissade efter förra besöket så skulle de verktyg han då inhandlade vara försvunna till nästa gång.....tänk så rätt man har ibland!!! Bobbo knallade snällt iväg och köpte ny skruvmejsel och nya gångjärn innan han fixade den trasiga dörren. Under tiden shoppade resten av gänget loss uppe i pysselverkstaden.....handmålade schalar och vykort.

Ploy fick en uppläxning av mig eftersom hon hade glömt tänderna hemma....jag förstår att det är ovant i början men hon måste vänja sig. Nästa gång det händer så har hennes arbetskamrater lovat att skicka hem henne. Ibland måste man var tuff!!

Sen blev det lunch på Lemongrass och några timmar hos frissan....känns som en bra dag.

en sorg och glädje dag

I natt dog Moews mor. Efter nästan 4 månader på sjukhuset var hon så pigg så fick hon komma
hem. Hon var så glad över att vara tillbaka hos Moew och hennes familj och alla trodde att hon nu var återställd. Men bara 2 dygn senare dog hon. En stor sorg för alla som kände denna mysiga lilla kvinna.


Glädje.... var det däremot hemma hos Fon och Wasana. Fon fyllde nämligen 18 år idag. Jag uppvaktade med både tårta och paket och Fon uppskattade min happy-birthdays-sång.




Hon skrattade högt....jag tror det var för hon gillade sången, eller kanske var det presenterna??

Hon fick en liten radio och cd-spelare i present och en härlig jordgubbstårta. Det är helt otroligt att Fon nu är 18 år.....jag tror inte en enda person mer än Wasana har trott att Fon skulle få leva så här länge. En mors kärlek....så otroligt närande.

Ingen kopia.....

Vi fick en påse med rest-tyger i finaste thaisiden. Av dessa har tjejerna knåpat ihop mängder av galgar....till varje galge har det gått 100-tals små bitar alla i olika rosa nyanser. Hur man än försöker...så är det omöjligt att hitta 2 lika.




Alla fina på sitt vis.....tycker jag!

24 timmars visit

Tre och ett halvt år bodde Lolos och min familj i samma trappuppgång på en soi i Bangkok.....och det har satt sina spår. Då levde vi som en stor familj, skrattade, tröstade och firade tillsammans. Ibland dök vi upp hos varandra i bara morgonrocken och tog en fika eller ett glas vin för att sen bara tassa hem till sig igen. Att leva expatlife har sina för och nackdelar. Även om fördelarna uppväger för det mesta så hatar jag alla farväl man ska ta till goda vänner. Så bestämmer att man ska fortsätta att traffas men ofta blir det bara några gånger och sen har var och en sitt. De vänner jag har kvar är jag otroligt glad för och med dom känns det som att vi kommer att ha kontakt så länge vi lever och orkar.

Just nu är Lolo här på en blixtvisit....bättre än inget!! Så kvällen blir fullspäckad med alla ställen som ska återupplevas....och allt som ska berättas så jag siktar på en lååång och rolig natt i natt.

ett år sedan

Förra året vid denna tiden hade jag besök av Ld, en tibetaskt tjej som jag lärt känna ett år tidigare.

Hon tog vara på varenda minut av sin vistelse här i Bangkok. Knöt många vänskapsband och
lärde sig massor, tyckte hon. Ld var lite deppig när hon skulle resa tillbaka till Kina igen, tyckte livet här var så mycket mer intressant och utvecklande. I Kina och även Tibet är det svårt för henne att få jobba med det hon är utbildad för, nämligen läkare i tibetask medicin.

Hon åkte i alla fall hem och fortsatte att undervisa på samma skola som tidigare. I somras när skolan var stängd några månader åkte hon till sin hemby och startade sin egen ambulerande praktik. Innan dess hade hon samlat örter och andra ingredienser till alla mediciner hon behövde. Men för att kunna tillreda många av medicinerna behöver hon också köpa en hel del ingredienser.

Johan, min son har sponsrat en del olika projekt i Tibet sedan flera år tillbaka, bland annat i Ld hemtrakter. Det började med en lågstadieskola, sen kursavgifter till unga fattiga medicinstuderande och nu senast Lds arbete bland de sjuka.

Det betyder otroligt mycket för de fattiga tibetanerna att ld nu fått chansen att hjälpa dem. Ld berättar stolt om hur hon många patienter hon hjälpt. En del som varit sjuka under många år men inte haft möjlighet och råd att söka hjälp tidigare. Ld undersöker, behandlar och ger mediciner....gratis till de som inte kan betala. Många av dom som fått hjälp och mediciner har svårt att förstå att det finns utlänningar som inte ens vet vilka de är och ändå vill hjälpa dem. I framtiden hoppas både Lh och vi att hon ska kunna öppna sig en egen praktik och inte bara jobba med detta när hon har ledigt från att undervisa elever i tibetansk medicin.

Nu när vi mailar eller pratar via skype är Ld väldigt uppåt och glad. Glad för att hon kan använda sina kunskaper för att hjälpa sitt eget folk. Så fort hon har möjlighet samlar hon örter och gör egna mediciner.....sist berättade hon att hon och en student varit djupt nere in en grotta för att hitta mineraler som hon sedan gjort mediciner av. Varje gång frågar hon om jag har några krämpor som hon ska skicka medicin för.....men tack och lov känner jag ganska så pigg.

Visst vill hon gärna tillbaka till Bangkok igen, men bara för att lära sig ännu mer som hon sen kan använda hemma i Tibet.

Alla bilderna är Ld:s egna.

Syrra på besök

Solnedgång på Koh Samet....Lotta, Olivia och Rebecca

Nu har syrran och jag spenderat 2 veckor tillsammans det är nog ungefär lika många timmar som vi tidigare umgåtts sen vi flyttade hemifrån, i vår ungdom. Det har varit mysiga dagar, jag är glad att de äntligen blev av. Det är inte förrän man har haft besök av släkt och vänner som man kan prata och de förstår om hur man har det här borta. Innan dess blir allt bara en egen ihoptänkt verklighet.

Vi har hunnit med mycket, men ändå inte stressat ihjäl oss. Lagom dos av sol och bad, shopping, resturangbesök och sevärdheter. Lyckades t o m vara med om hästhoppningstävlingar vilket inte ens jag gjort här i Thailand tidigare.

Jip's graduation day

Tidigt i morse for jag iväg för att vara med om Jip's slutexamen. Nästan exakt ett år efter att hon avslutat sina studier till IT-ingenjör. Lite konstigt kan man tycka men så fungera det i Thailand. Vi var inte ensamma om att uppvakta....minst 20000 personer hade mött upp för att gratulera. En minnesvärd dag för inte minst Jip och hennes stolta föräldrar.Hon berättade stolt att hon nu fått löneökning med 2000 baht, det lönar sig att studera.



Anna, Sanya, Gertie och jag tillhör den lilla svenska krets som kom för att uppvakta.
Syjuntan i Landsbro som sponsrat en del av Jips utbildning skickade förstås också
gratulationer en dag som denna.

Jip tillsammans med mor och far och en systerson.

280+252+110....

.

....par!!! barnsockar har jag nu hemma hos mig. Detta är en generös gåva från en

man jag känner här i Bangkok. Sockarna tillverkas i Thailand men säljs nog mest till Europa.

När han fick höra om mitt arbete i slummen så frågade han om jag behövde barnstrumpor!!!

Jag svarade ja, och tänkte "det handlar väl om 10-20 par och det kan jag ju lätt dela ut till de barn jag känner i slummen" Så när stumpleveransen dök upp så höll jag på att svimma......nästan 700 par barnsockar i storlek 15 upp till 22!!!!

Strumporna är otroligt fina och har både halkskydd för att både springa och krypa!! Jag ska bli farmor om några veckor......så jag plockar väl undan en liten hög men jag tror inte han/hon behöver all 700 paren......så har ni något bra förslag vad jag ska göra med resten?

kan ju inte påstå att vi direkt fryser om fötterna här i Bangkok. Så det bästa är nog att sälja dem och använda pengarna till sånt som barnen i slummen behöver bättre......skor kanske?

Filminspelning

Igår var det en speciell dag nere i Klong Toeys slumkvarter. Då spelade Mikael och Max in material till det som så småningom ska bli en informationsfilm om galgprojektet Häng På.
Susanna var med och översatte frågorna till intervjuerna och tog lite fina foton som jag nu fått låna.



Tänk så otroligt lite man vet om hur mycket jobb det ligger bakom en film.....att det tar år att spela in långfilmer det kan jag förstå men att det också ligger massor av filmande och omtagningar bakom varje liten reklamsnutt det har jag inte tänkt så mycket på innan. Vilket otroligt tålamod dessa kamerateam måste ha....imponerande.
Jag var helt slut efter denna dag.....hoppas det inte märks för mycket på filmen.




De andra "filmstjärnorna" Wasana, Ploy och Oon skötte sig alla fint. I sina mycket ovanliga roller framför kameran. Nu väntar vi med spänning på resultatet.

en natt på Khosan Road

Min syster Lotta och hennes 2 halvvuxna döttrar är här hos oss på besök. Efter några dagar på koh Samets härliga ständer så kände vi för lite ombyte. Så då kom jag på iden att visa tjejerna Khosan Road.....den ökända backpackersgatan i Bangkok. Men att skicka ner tjejerna dit själva kändes inte helt ok så vi bokade helt enkelt 3 rum på ett guesthouse och hängde med dit allihopa. Det är aldrig för sent att testa backpackerslivet det märkte vi tydligt och det är dax att sluta tro att det bara är ungdomar som trivs i de kvarteren. Det fanns folk i precis alla åldersgrupper från småbarnsfamiljer till pensionärspar. Alla såg ut att trivas och ha lika kul som vi hade.



Så har ni en kväll över nästa gång ni är i Bangkok så passa på att testa något av de mysiga guesthousen runt Khosan Road. Att titta på folk duger faktiskt gott som enda underhållning;)

bilder från google

den som väntar på......gott

Det behövs väl knappast någon text till denna bild......

Ni som följt min blogg vet ju att detta är en låååång historia. För ett år sedan tog jag med Ploy till tandläkaren för allra första gången.....sedan dess har tandstumpar plockats ut med jämna mellanrum. Till sist återstod bara 4 tänder i munnen!!! tills igår kväll, då hon fick de nya tänderna. Jag erkänner att jag känner mig lite nervöst inför detta, jag rädd att hon får svårt att vänja sig vid att ha tänder. Både tal och att äta vanlig mat kommer att kännas såå ovant i början.....för att inte tala om att våga LE !!!

Både Ploy och jag grät lite glädjetårar när vi träffades i morse.
Ni som vill läsa hela historeien om Ploys tänder kan läsa under mina projekt i slummen: tandvård